11 maj 2010, 00.35
Här är ett inlägg från maj som jag precis såg, och faktiskt tyckte var ganska läsvärt nu i efterhand:
ENSAM
Nej usch vad jag hatar att vara ensam, jag gillar det verkligen inte.
På tåget hem imorse satt jag och tänkte för mig själv över detta med den så kallade tvåsamheten, att dela sitt liv med någon annan, och vad det egentligen gör med människor. Att man är "codependent" alltså beroende av varandra och inte klarar sig på egen hand. Just då blev jag nästan irriterad över att inte alla insett hur bättre det är att vara ensam och därmed aldrig behöva förlita sig på någon annan och därmed försätta sig i en sårbar situation.
Det är någonting jag inte vill göra. Det är faktiskt det absolut sista jag vill göra av allt, att göra mig sårbar och plocka fram den lilla lådan långt inifrån som är fylld med alla känslor. För visst finns dem, dem finns hos alla. Men jag vill inte ha fram dem, och kanske beror det på att när de väl kommit fram så är det svårt att trycka in dem igen och återgå till det lite kyligare klimatet?
Att visa känslor är faktiskt både underbart och fruktansvärt på samma gång.
Om man ser det såhär: när man ignorerar känslor och bara gör det som faller en in, så slipper man att oroa sig över om man sa något dumt, man slipper stå framför spegeln och undra om man är fin nog, man slipper gå och vänta på att få höra den komplimangen som personen i fråga aldrig kommer säga ändå, man slipper få falska förhoppningar om något som aldrig kommer att ske och man undkommer det faktum att ens tankar mer och mer handlar om en annan person än en själv.
Det är bara att inse att en av de viktigaste personerna i mitt liv är jag. Jag är extremt viktig i mitt liv, och jag skulle uppskatta om jag fick behålla min plats i centrum! Jag tänker mycket, och det mesta handlar om mig, utan att låta Paris Hilton egocentrisk så är det faktiskt så.
Å andra sidan, när det gäller att visa känslor, så kan det vara så underbart att ligga i en persons famn, hålla hand, säga det man känner och våga öppna upp sig. Våga engagera sig och visa att man bryr sig, visa att jag har känslor, jag vill finnas för dig, jag vill känna dig.
Men nej.
Hur vet man egentligen att det är någon som är värd tiden, känslorna, förhoppningarna? Det är ju där skon klämmer, man kan omöjligt veta, och vill jag hinna bli kär i 300 personer innan jag är helt säker på att nu är det rätt? Nej, det vill jag inte.
Jag vill inte längre engagera mig, jag vill inte längre grubbla. Inte heller vill jag anpassa mitt liv efter någon annan, hoppas på saker som aldrig kommer att ske.
Jag vill ha roligt, jag vill känna känslor. Jag vill faktiskt känna känslor utan allt det andra. Jag vill kuna ha ett rikt egocentriskt liv med någon inblandad, men någon istället för pojkvän.
Någon som är trevlig, snygg, rolig etc. Ja, jag behöver inte beskriva egentligen, jag vet och det är huvudsaken. Fin iaf!
Tanken har salgit mig om jag är för stenig. Är det verkligen okej att svara "tack!" om någon säger till mig att jag är fin, eller att skämta bort när jag får höra att någon tycker om mig?
Det är faktiskt okey, enligt mig. Vad annars ska jag göra? Om det är ömsesidigt spelar ju ingen roll, vill man inte säga det så vill man inte.
Det hade ju varit helt perfekt om jag hade en vän att resa tillsammans med och sova med, bara det hade uppfyllt så mycket i mitt liv.
Och nu efter fyra nätters mys är det ÅTERIGEN dags att sova ensam i min egen famn. Ingen hand att hålla, inga andetag i nacken, ingen arm om midjan. Bara mig själv, och det suger suger SUGER. Usch. Det vore väl ändå underbart att ha en vän som kunde ställa upp och hålla om mig var kväll och se till att jag sover lugnt?
Kanske kan jag somna till tvn ganska snabbt och sedan drömma att jag inte längre är ensam? Det vore skönt..
Jag ska ge det ett försök nu, mina ögon blir tyngre och tyngre, och imorgon ska jag upp tidigt och laga frukost hoppas jag.
Wonderful.
ENSAM
Nej usch vad jag hatar att vara ensam, jag gillar det verkligen inte.
På tåget hem imorse satt jag och tänkte för mig själv över detta med den så kallade tvåsamheten, att dela sitt liv med någon annan, och vad det egentligen gör med människor. Att man är "codependent" alltså beroende av varandra och inte klarar sig på egen hand. Just då blev jag nästan irriterad över att inte alla insett hur bättre det är att vara ensam och därmed aldrig behöva förlita sig på någon annan och därmed försätta sig i en sårbar situation.
Det är någonting jag inte vill göra. Det är faktiskt det absolut sista jag vill göra av allt, att göra mig sårbar och plocka fram den lilla lådan långt inifrån som är fylld med alla känslor. För visst finns dem, dem finns hos alla. Men jag vill inte ha fram dem, och kanske beror det på att när de väl kommit fram så är det svårt att trycka in dem igen och återgå till det lite kyligare klimatet?
Att visa känslor är faktiskt både underbart och fruktansvärt på samma gång.
Om man ser det såhär: när man ignorerar känslor och bara gör det som faller en in, så slipper man att oroa sig över om man sa något dumt, man slipper stå framför spegeln och undra om man är fin nog, man slipper gå och vänta på att få höra den komplimangen som personen i fråga aldrig kommer säga ändå, man slipper få falska förhoppningar om något som aldrig kommer att ske och man undkommer det faktum att ens tankar mer och mer handlar om en annan person än en själv.
Det är bara att inse att en av de viktigaste personerna i mitt liv är jag. Jag är extremt viktig i mitt liv, och jag skulle uppskatta om jag fick behålla min plats i centrum! Jag tänker mycket, och det mesta handlar om mig, utan att låta Paris Hilton egocentrisk så är det faktiskt så.
Å andra sidan, när det gäller att visa känslor, så kan det vara så underbart att ligga i en persons famn, hålla hand, säga det man känner och våga öppna upp sig. Våga engagera sig och visa att man bryr sig, visa att jag har känslor, jag vill finnas för dig, jag vill känna dig.
Men nej.
Hur vet man egentligen att det är någon som är värd tiden, känslorna, förhoppningarna? Det är ju där skon klämmer, man kan omöjligt veta, och vill jag hinna bli kär i 300 personer innan jag är helt säker på att nu är det rätt? Nej, det vill jag inte.
Jag vill inte längre engagera mig, jag vill inte längre grubbla. Inte heller vill jag anpassa mitt liv efter någon annan, hoppas på saker som aldrig kommer att ske.
Jag vill ha roligt, jag vill känna känslor. Jag vill faktiskt känna känslor utan allt det andra. Jag vill kuna ha ett rikt egocentriskt liv med någon inblandad, men någon istället för pojkvän.
Någon som är trevlig, snygg, rolig etc. Ja, jag behöver inte beskriva egentligen, jag vet och det är huvudsaken. Fin iaf!
Tanken har salgit mig om jag är för stenig. Är det verkligen okej att svara "tack!" om någon säger till mig att jag är fin, eller att skämta bort när jag får höra att någon tycker om mig?
Det är faktiskt okey, enligt mig. Vad annars ska jag göra? Om det är ömsesidigt spelar ju ingen roll, vill man inte säga det så vill man inte.
Det hade ju varit helt perfekt om jag hade en vän att resa tillsammans med och sova med, bara det hade uppfyllt så mycket i mitt liv.
Och nu efter fyra nätters mys är det ÅTERIGEN dags att sova ensam i min egen famn. Ingen hand att hålla, inga andetag i nacken, ingen arm om midjan. Bara mig själv, och det suger suger SUGER. Usch. Det vore väl ändå underbart att ha en vän som kunde ställa upp och hålla om mig var kväll och se till att jag sover lugnt?
Kanske kan jag somna till tvn ganska snabbt och sedan drömma att jag inte längre är ensam? Det vore skönt..
Jag ska ge det ett försök nu, mina ögon blir tyngre och tyngre, och imorgon ska jag upp tidigt och laga frukost hoppas jag.
Wonderful.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Du har så kloka tankar älskade <3
Trackback
