LOUISE

Nu är det natt igen, och föga förvånande att jag är vaken? Men å andra sidan, sådär två på morgonen sover väl ingen när det är slutprov i en kurs dagen efter? Nej, jag tänkte väl det.

Jag bara lyssnar på musik. Och tänker. Det vanliga!

Tracy Chapmans "Fast Car" har jag lyssnat på säkert 10 gånger idag, och det är en sån låt som man kan sätta på repeat men inte tröttna på. Eftersom jag tycker om att tänka tills det luktar bränt i hela rummet är Tracy en sådan artist som jag gillar att ha i bakgrunden som mitt "white noise". Jag kan liksom ta till att analysera hennes låttexter och förundras över vilken fantastisk artist hon är, ifall jag skulle få idétorka om vad jag ska tänka på.

Ikväll har jag då alltså analyserat "Fast Car". Men hur kan man inte? Jag vet att när Malin (denna omnämnda Malin, nästan mer som ett mytologiskt kreatur än en riktig människa här i min blogg) lyssnar på musik så struntar hon helt i texten för sig, utan bryr sig bara om beatet. Jag är tvärtom. En meningsfull låt är en bra låt, enligt mig.

However,

Vad jag gillar med denna vackra trudelutt av Tracy är att hon sjunger med en änglalik röst om hur hon, så naivt, hoppas att livet tillslut kan reda ut sig och vända till något bra. Hon sjunger om hur hon ger upp sitt liv för en annan person, utav rent sympatiska skäl, även fast det inte finns något hopp för denna i fråga. Att på samma gång kunna ge sken av att vara så vuxen och erfaren, ändock så naiv precis som ett barn som är besatt av vetenskap och rymden fortfarande tror på Tomten. Låten beskriver ju ändå precis hur viktig en gnutta hopp är i folks liv. Hur kan någon tänka tillbaka på tiden som barn och inte uppskatta att man i tron på Tomten såg fram emot julafton 364 dagar om året, och skrev brev som man faktiskt postade till Nordpolen (även fast de flesta barn nuförtiden förmodligen skickar e-mail, pfft) och var fylld av en sådan obeskrivlig glädje över att få träffa denna tjocka, skäggiga mannen som ger bort presenter. De flesta barn satt i Tomtens knä, själv låg jag gömd under bordet om jag inte minns fel.

Det jag vill komma till är att en gnutta hopp är inte alltid fel, så länge som det faktiskt kan leda till om så bara en dags lycka. I låten sjunger hon om hur dem ska arbeta hårt, spara pengar och bara kunna fly fältet. Det gör vi ju ändå allihopa någon gång i våra liv. "Leave tonight or live and die this way" var precis hur jag kände innan jag flyttade hit till Auckland. Jag var fullt medveten om att jag kunde skjuta upp det ett halvår, men jag visste även att de få procent som faktiskt har en chans att komma iväg minskar drastiskt med de som bestämmer sig för att skjuta upp på det.

Hade jag skjutit upp det hade jag förmodligen resonerat sähår (i ordning):

- åh vad roligt att flytta utomlands, klart jag ska göra det, om sex månader!
- ja, men det blir nog av
- fast det kostar ju en massa pengar
- ..och hur kan jag veta att det är mitt "livs dröm"?
- jag kanske har det mycket bättre om jag börjar plugga något jag inte vill plugga i Helsingborg istället? det är ju inte SÅ långt borta
- Auckland? vart ligger det?

Nej. Att komma hit har varit dyrt. Men jag har vunnit mer än pengar någonsin kan köpa. Jag har fått mer, och förmodligen bättre, jobberfarenhet än jag hade kunnat få i Sverige under ett år. Jag orkar inte ens gå igenom alla argument, dem flesta fattar nog ändå poängen, och gör ni inte det så drick kaffe för fan för det är inget klurigt soduko att läsa min blogg direkt.

Fast å andra sidan, mina tanker är inte dem mest välsorterade heller. Dock har jag ganska många (tycker jag då) som läser min blogg regelbundet och läsarskaran skiftar mellan 10 och 60 om dagen. Jag kan inte sluta förundras över att så många faktiskt läser detta, haha. Alltså jag tycker att det är kul och läsa gamla inlägg, det blir ju lite som en dagbok. Men det är ju JAG, det handlar ju om mitt liv så självfallet hamnar den i min "intressant" kategori.

Här kommer i alla fall en liten update om mig just nu:

- sjuk och miserabel i min säng, halsen gör ont och jag pratar värre än 70 åriga Edna på Åsbytorp
- totalt hjärndöd och utsliten efter ett par intensiva veckor med plugg, plugg och åter plugg
- blickar ut över ett helvetiskt ostädat rum; plugg + jobb = inget städ. En enkel ekvation som till och med jag förstår
- börjar överväga om min kropp framkallade sjukan för att på något sätt rädda mig från alla slutprov och inlämningar av ren sympati från lärarna. Vi vet ju alla att det inte kommer att hända. Jag hade aldrig för den delen försökt komma undan, men min kropp mvill visst annat
- att nysa, och till följd av det snyta ut en fjärdedel av min hjärnsubstans var tionde minut är ju jättemysigt!
- tänker tillbaka på vad jag har ätit idag: en deciliter yoggi med ett halvt paket all bran till frukost och lunch, ett stekt ägg, en kiwifrukt, och två skålar ris med soya. Man vet att man är i slutspurten av en termin när man plötsligt slutar äta som man ska
- jag räknar ner minuterna tills jag får lön igen. Pga andra utgifter denna veckan bestämde jag mig för att inte handla mat. Med ett halvt kilo ris, mjöl, kiwifrukter (som ALDRIG tycks vara mogna), ett kilo hemgjord spenatsoppa, två portioner hemgjord löksoppa, och salt klarar man sig längre än man kan tro, faktiskt! När jag får lön ska jag fira med popcorn!
- en äldre man på jobb uttalar sig om att ha arbetat som torped för CIA, vilket leder mig till frågan: är han senil, mytoman, eller bara jävligt korkad som berättar det? I'll never know...

MEN nu är det slut tramsat för mig, innan hjärnan skrynklar ihop till ett litet russin och hoppar ut genom örat, med avsikt för att aldrig någonsin återvända. Ja, hjärnan, ris blir din belöning för att du fortfarande fungerar. Vitaminer och mineraler får du fan vänta på!

God natt! (02.41)