LOUISE

Såhär mitt i natten sitter jag upp i min säng och funderar.

Eftersom min dator bestämde sig för att radera det mesta på min hårddisk måste jag nu för tiden lyssna på musik via Youtube. Jag kan inte vara annat än glad över att de har upptäckt spellistor. Dock tog det mig lite längre tid att inse detta och spenderade ett par dagar att behöva söka efter en ny låt var gång den förgående tog slut. Prova att kombinera diskning med att pilla på datorn var femte minut. Ingen sådär jättebra kombo.

Som säkert alla som någon gång vilat ögonen på denna bloggen har märkt är att min laptop, Silla-Sven 7 år gammal, är patetiskt dålig. Nu tänker ni säkert att en dator årsmodell 2005 borde ju vara i toppform och fungera hur bra som helst? Precis som Nokia 3310 som tåler allt och är, faktiskt, bättre och tåligare än de flesta moderna mobiler.

FEL

Sillis lever ett eget liv, innehållande 38 virus som jag inte på något sätt lyckats bli av med, och gör då och då revolt genom att stänga av vissa funktioner. Touch paden till exempel är en favorit hos honom, eftersom han vet mycket väl hur frustrerande det är för mig att starta upp datorn och se att den lever men inte kunna använda den. Slugt! Självmordsbenägen skulle jag nog säga att Sillis är, vilket är fullt förståeligt med tanke på hur "väl" jag behandlar honom. Student som jag är så behöver jag trots allt datortillgång i princip dygnet runt, vilket resulterar i att jag stänger av datorn ungefär två gånger i månaden, oftast av just anledning revolt från hans sida.

Så han har nog goda skäl trots allt att bråka med mig. Och om ni undrar varför jag personifierar min laptop så växte det fram efter att jag och min partner in crime Malin Nilsson döpte honom. Eller ja, Malin döpte honom. Vem annars skulle komma fram till Silla-Sven?

Så livets stora frågor poppar upp i huvudet på mig. Varför får jag aldrig rätt summa in på kontot på lönedagen? Antingen så fattas det hundra dollar, eller så finns det hundra dollar för mycket.

Varför ser jag mer fram emot mina långflyg till Skandinavien än till att faktiskt flytta till Sverige? Var gång jag försöker reda ut mina tankar och vänja mig vid det faktum att jag ska flytta så trycker jag undan det och sysselsätter mig med någonting annat. Är det förnekelse? Bryr jag mig inte? Är jag rädd? Vem vet, inte ens jag liksom.

Ja, livet är mest suddigt just nu. Med det menar jag inte att det är dåligt på något sätt. Även fast jag har gått från att vara en av de galnaste partymänniskorna på WSA till att vara en av plugghästarna så är det inget som påverkat mig hemskt negativt. Nej, med suddigt menar jag att allting känns otroligt ur skärpa. Det händer mycket och jag hinner liksom inte få fotfäste förrän jag är påväg igen. När jag sitter på gården på WSA med sitt plastgräs, omgivet av höghus och Heat Pizza i full rulle att göra de mest vidriga pizzor som någonsin bakats på Planet Earth kan jag inte annat än förundras över att just det där kom till att vara mitt hem under en relativt lång tid.

En plats där 500 studenter från jordens alla hörn samlas. Alla etniciteter, religioner, kulturer, värderingar, you name it, under ett och samma tak.

Idag, till exempel, så påpekade min vän Thomas från Indien att jag har gått upp i vikt. Jag fann detta ganska underhållande med tanke på att jag la på mig en massa under den första terminen (I blaim the alcohol!) och har börjat, sakta men säkert gå ner igen. Detta är dock basert på när jag vägde mig en gång i februari och en gång i april. Jag kunde inte annat än att skratta och säga att det är mycket möjligt att jag lagt på mig och att det vore ganska fascinerande att han lägger märke till det och inte jag. Poängen med detta är att kanske är det bara så att indier är mer outspoken än många andra? Kanske är det bara han som är det? En svensk kille hade ju aldrig fått för sig att säga så till en tjej. Dock beror ju det på att svenska tjejer (och killar), faktiskt, är sjukligt utseendefixerade och har inte hjärnkapacitet nog till att bry sig om något annat. En svensk tjej hade ju till exempel slängt sig över killen och brutit näsbenet på honom, och sen spenderat de följande två veckorna instängd i sitt rum på en så kallad hungerstrejk i syfte att tappa 10 kilo i en crash diet medan hon smyger in Ben&Jerry's när ingen ser.

Nej, det tog mig med överraskelse och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Haha! Mina svenska gener är hårt inprintade i benmärgen på mig. Att prata med brasilienare är ju en annan intressant sak, då de är väldigt närgångna i allmänhet och lägger handen på benet och hela köret, inte i syfte att ragga utan bara vara vänlig. Jag däremot som är uppvuxen i ett land där man ABSOLUT INTE sätter sig bredvid en främling på bussen har nog en tendens att, omedvetet, ge en suspekt blick och i bakhuvudet undra om den här personen stöter på mig, trots att det är en tjej som har pojkvän? Hon lägger ju trots allt handen på mitt BEN! Nej ibland vill jag bara göra mig av med allt det där svenska private space tramset och kunna vara precis så öppen och vänlig som dem flesta människorna jag träffat här är.

Min flatmate Chris kallar mig för sten. Ironiskt är att han är inte den första, och förmodligen inte den sista. Jag vill nog inte påstå att jag ser ut som en sten. Inte heller känns jag som en, speciellt inte nu när jag tydligen har lagt på mig en massa dessutom, hahah. Men bara för att jag är tjej och 19 år gammal så räknar folk med att jag ska vara den där lilla känsliga och känslomässiga flickan. Fel! Jag må vara ung, men det betyder ju självklart inte att jag gråter till alla "vackra" scener i romantiska komedier (även om det inträffar då och då att jag fäller en tår till en film och ler för mig själv medan jag äter choklad och föreställer hur det kommer vara när Paul Walker kysser MIG istället för den andra subban i helikoptern tillbaka från Sydpolen efter att ha räddat hans älskade hundar, åh vilket fint par vi kommer att bli!).

...och DÄR får det ta stopp, innan jag ballar ur och tömmer hela hjärnan i ett enda inlägg. Jag står fast vid att jag är en renblodad realist. Absolut förekommer optimism, pessimism och kanske då och då en smula cynicism, men i grund och botten vill jag ha saker genomtänkt på ett rationellt sätt innan jag beslutar mig för någonting.

Och sarkasm är ju en sak för sig.

Så nu ska jag sova, kanske läsa i min bok eller se en film jag redan sett för många gånger och mumlar replikerna till i sömnen. Imorgon ska jag upp tidigt, äta en stor frukost och hitta på spännande grejer som mina bloggläsare inte kommer att få veta någonting om alls.

Natti natti!