Det började med Spotify
För någon månad sen beslöt jag mig för att följa strömmen och skaffa ett konto hos Spotify. Jag tror i all ärlighet inte att datorn har varit avstängd mer än tre gånger sedan dess, med resultat av att den är överhettad, seg och allmänt provocerande. Ja, jag vill slänga ut den genom fönstret för att sedan springa ut på gården och hoppa på den tills blott stoft återstår. Det är så jag brukar vilja hantera ilska. Ibland höjer jag en knuten näve mot den som ett hot, i hopp om att den ska först vinken och börja fungera igen. Men den bara fortsätter i samma hjulspår, och jag sänker näven igen ungefär samtidigt som jag inser att 1: en dator är inget levande ting och kan därmed inte fårstå sådana gester och 2: våld löser inga problem.
I skrivande stund sitter jag i min säng klockan halv fem på eftermiddagen, lyssnar på gammal men nyupptäckt musik och sneglar på ugnen som är igång, men utom räckhåll och därmed för långt bort för att stänga av. Jag har lämnat sängen två gånger idag, den ena gången för att slänga in vitlöksbröd i ugnen och den andra för att hämta dem. När jag sedan kom tillbaka insåg jag att jag i all hast glömt att stänga av den. Istället för att gå de 2 metrarna och vrida på knappen har jag i två timmar funderat över om ugnsplåtarna hade smält om ugnen aldrig hade stängts av.
När jag blickar ut över min lägenhet ser jag ett kaos. På golvet ligger papper, kläder, böcker och mappar. På borde står en tom Jack Daniels flaska fylld med sedlar, tre teförpackningar, papper, skolvöcker och lite annat smått och gott. Ungefär 40 gånger om dagen tänker jag att jag borde ta ett ryck och städa. Men studietider som det är hinner jag fakiskt inte. Ungefär lika mycket som jag inte hinner med att träna 2-3 gånger i veckan, läsa en icke-kursrelaterad bok eller koka kaffe hemma var morgon.
Istället stannar jag kvar på jobbet tills sju på morgonen, somnar åtta och vaknar klockan ett på eftermiddagen och stannar i sängen och funderar över livet. Just nu befinner jag mig i ett mentalt tillstånd som ligger mitt emellan produktivitet och apati: jag funderar på vad jag ska plugga just nu. Ska jag fixa mina powerpoint slides tills på måndag, lära mig de sista japanska tecknen, eller läsa på till tentan på fredag? Att tänka på vad jag ska plugga ger i sig känslan av att vara produktiv, när jag egentligen fortfarande sitter orörlig i min säng med ett tomt stirr in i väggen, och en blick mot den förmodade överhettade ugnen då och då.
Mitt i all denna överväldigande intelligenta process hörs musik från min långsamma och 100 grader varma laptop som jag så vackert döpt Silla-Sven 2. Håkan Hellströms förtvivlade och uppgivna röst, följt av en förförande John Mayer och de så uppfriskande Flogging Molly. Spellistan heter Merlot, och det inte helt utan anledning. Först döpte jag den till "när man är på det viset" eller något i den stilen, men bytte för att inte låta som en utav de så många ensamma och sorgliga singlar som sitter hemma en lördagskväll och sjunger med i Adele's Someone like you.
Därför fann jag Merlot vara ett bättre namn. Allting är ju accepterat med alkohol inblandat? En salig blandning av förtvivlade kärlekslåtar, vacker rock och poetiska texter om vackra människor gör dagar som dessa, då man sitter met sitt blanka stirr i sin säng. Men jag vill med all ärlighet påstå att hade de inte varit för denna listan så hade jag inte suttit här just nu. Kanske hade jag slängt mig in i duschen, läst en bok eller räddat en hemlös. Musiken, kategoriserad efter vilke humör man är på, håller tillbaks mig och fångar mig i just det tillståndet. Sätter jag igång Merlot-listan kommer jag att förbli en sorglig singel i all evighet, och jag kommer att hittas död på mitt mjuka mattgolv i min lägenhet när jag är 57, halvt uppäten av mina 38 hungriga katter.
Ja, jag skyller helt och hållet på Spotify.
I skrivande stund sitter jag i min säng klockan halv fem på eftermiddagen, lyssnar på gammal men nyupptäckt musik och sneglar på ugnen som är igång, men utom räckhåll och därmed för långt bort för att stänga av. Jag har lämnat sängen två gånger idag, den ena gången för att slänga in vitlöksbröd i ugnen och den andra för att hämta dem. När jag sedan kom tillbaka insåg jag att jag i all hast glömt att stänga av den. Istället för att gå de 2 metrarna och vrida på knappen har jag i två timmar funderat över om ugnsplåtarna hade smält om ugnen aldrig hade stängts av.
När jag blickar ut över min lägenhet ser jag ett kaos. På golvet ligger papper, kläder, böcker och mappar. På borde står en tom Jack Daniels flaska fylld med sedlar, tre teförpackningar, papper, skolvöcker och lite annat smått och gott. Ungefär 40 gånger om dagen tänker jag att jag borde ta ett ryck och städa. Men studietider som det är hinner jag fakiskt inte. Ungefär lika mycket som jag inte hinner med att träna 2-3 gånger i veckan, läsa en icke-kursrelaterad bok eller koka kaffe hemma var morgon.
Istället stannar jag kvar på jobbet tills sju på morgonen, somnar åtta och vaknar klockan ett på eftermiddagen och stannar i sängen och funderar över livet. Just nu befinner jag mig i ett mentalt tillstånd som ligger mitt emellan produktivitet och apati: jag funderar på vad jag ska plugga just nu. Ska jag fixa mina powerpoint slides tills på måndag, lära mig de sista japanska tecknen, eller läsa på till tentan på fredag? Att tänka på vad jag ska plugga ger i sig känslan av att vara produktiv, när jag egentligen fortfarande sitter orörlig i min säng med ett tomt stirr in i väggen, och en blick mot den förmodade överhettade ugnen då och då.
Mitt i all denna överväldigande intelligenta process hörs musik från min långsamma och 100 grader varma laptop som jag så vackert döpt Silla-Sven 2. Håkan Hellströms förtvivlade och uppgivna röst, följt av en förförande John Mayer och de så uppfriskande Flogging Molly. Spellistan heter Merlot, och det inte helt utan anledning. Först döpte jag den till "när man är på det viset" eller något i den stilen, men bytte för att inte låta som en utav de så många ensamma och sorgliga singlar som sitter hemma en lördagskväll och sjunger med i Adele's Someone like you.
Därför fann jag Merlot vara ett bättre namn. Allting är ju accepterat med alkohol inblandat? En salig blandning av förtvivlade kärlekslåtar, vacker rock och poetiska texter om vackra människor gör dagar som dessa, då man sitter met sitt blanka stirr i sin säng. Men jag vill med all ärlighet påstå att hade de inte varit för denna listan så hade jag inte suttit här just nu. Kanske hade jag slängt mig in i duschen, läst en bok eller räddat en hemlös. Musiken, kategoriserad efter vilke humör man är på, håller tillbaks mig och fångar mig i just det tillståndet. Sätter jag igång Merlot-listan kommer jag att förbli en sorglig singel i all evighet, och jag kommer att hittas död på mitt mjuka mattgolv i min lägenhet när jag är 57, halvt uppäten av mina 38 hungriga katter.
Ja, jag skyller helt och hållet på Spotify.
Kommentarer
Trackback
