LOUISE

Nu är klockan kvart i ett på natten. Jag skulle precis ta och stänga ner musik och sånt för att lägga mig när jag såg att Uncle John skrev på Facebook. Hans meddelande, som så mycket annat, väckte saknaden inom mig och sorgen var ett faktum. Sorgen över att vara så långt borta. Det gör ont i hjärtat, som om någon stuckit en kniv i mig. Som om jag bara ville ha en enda sak i hela världen, och den togs ifrån mig. Som om den enda kärleken i mitt liv försvann. Som om jag inte hörde hemme någon annanstans.

Det må låta överdrivet, men det är en bit som fattas. En stor sådan. Det är något jag bär med mig var dag och saknar var sekund. Jag trivs i Växjö, det är här jag är bosatt. Jag gillar Skåne, det är där jag kommer ifrån. Men jag älskar Auckland och Nya Zeeland, och det är där jag hör hemma.

Jag vill inte gnälla. Inte heller tycka synd om mig själv eller söka sympati. Men fan vad detta slog hårt, meddelandet jag fick på Facebook. Tänk att en sån sak kan riva upp så djupa sår och påminna om allt jag lämnade bakom mig, om allt jag går miste om nu, och om att jag inte är där jag ska vara.

Fy fan vad jag ogillar att känna såhär. Hur kan man bli förälskad i ett land, en stad, en slags atmosfär jag aldrig upplevt någon annanstans? Hur kan man sakna en gata, en hamn, och en byggnad? Hur kan ett bra liv på en bra plats genast rasa och verka värdelöst i jämförelse med en annan?

Hur kan en känsla av lycka kollapsa av en påminnelse om att gräset är så fan mycket grönare på andra sidan?